söndag 6 mars 2016

På trettiotredje dagen uppstånden igen från de döda

Har ni saknat mig?

Influensan i slutet av januari drabbade inte min kondition så värst mycket, men en sak som hade sitt ursprung i sjukdomstiden skulle komma att orsaka mig rätt mycket oro, och det gjorde att jag både tappade gnistan i träningen en del, och också tappade lusten att blogga. Jag ska förklara.

Jag använder två olika Garmin-enheter för att logga min träning. En Edge 800 för cyklingen och en FR210 för löpningen. Båda så klart med Garmins pulssensor. Men jag har under åren för det mesta använt Polars mjuka pulsband eftersom de helt enkelt funkar bättre. I samband med längre uppehåll har jag dock upptäckt att jag ofta får kontaktproblem i pulsbanden, och jag tolkar det som att kontaktytorna försämras av att vara oanvända en längre tid, när bandet redan är välanvänt. Oxidering kanske. Oavsett orsaken så tyckte jag att mitt gamla Polar-band var rätt trasigt och säkert skulle ge kontaktproblem efter tio dagars uppehåll, så jag tog fram ett oanvänt Garmin-band som jag hade liggande. Det följde med nån av mina Garmin-enheter, och blev liggande i en låda.

Under de första passen efter sjukdomen trodde jag att jag hade utvecklat ett hjärtfel. Jag fick, enligt pulsdatan, många kraftiga pulsrusningar, men jag kände aldrig av dem. Så jag tränade på, och nästan varje pass hade några pulstoppar som inte såg naturliga ut. Det gjorde mig nervös och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Länge tänkte jag att jag hade fått nån infektion i hjärtat i samband med influensan. Men så för en dryg vecka sen körde jag ett pass inomhus och råkade peta på pulsbandet med ena handen så det rörde sig lite. Vips flög pulsen upp till över 210! Jag petade till igen och fick samma sak. Dubbelkollade min verkliga puls manuellt samtidigt för att vara säker på att det inte var en slump, men den var helt normal. Jag testade nån mer gång under passet, med samma resultat. I samma ögonblick ramlade några kiloton från mina axlar. Vilken lättnad! Det var pulsbandet, och inte hjärtat, det var fel på. Strax därefter köpte jag ett nytt Polar-band och de konstiga pulstopparna har inte synts till sen dess.

Nu kan jag träna utan oro igen, och under den gångna veckan har jag tillbringat tre trainerpass på tempocykeln, med intervaller i tempoställning. Det känns hemskt i benen. En sorts trötthet som är svår att beskriva. Den beror naturligtvis på att kroppen är ovan vid, och säkert olämplig för, att arbeta i en så ihopvikt sittställning. Men jag vet också av erfarenhet att det blir bättre med tiden. Helt bra blir det aldrig, men i maj kommer jag säkert att kunna köra flera timmar i tempoställning på distanspass. Inte med full bekvämlighetskänsla, men betydligt bättre än i nuläget.

Löpningen är igång igen. Efter årets två första fjuttpass på runt tre kilometer bestämde jag mig för att springa lite längre för en vecka sen. Det blev en mil. Helst borde det bli en mil i veckan, men den här veckan blev det ingen löpning alls. Jag hade tänkt mig en runda i dag, men det var illa halt ute på grund av det snöblandade regnet som har fernissat alla ytor med en centimeter slirigt slask. Så jag stannade inne.

Under veckan som kommer ska jag återuppta de längre, hårdare SST-passen som det inte blivit nåt av sen före influensan. Ett pass med hårdare, korta intervaller, typ fyror, ska jag försöka klämma in också. Ett ramptest med laktat på tisdag funderar jag på. Mot slutet av månaden vill jag få till ett sista försök på Kompiskampen. Vikten har inte minskat som tänkt, eftersom jag har slarvat, så för att överträffa mitt nuvarande resultat behöver jag nå ungefär 340 W. Fast jag kanske hinner minska ett kilo under mars månad. Vi får se.

Till skillnad från flera av mina träningskompisar som drar till Mallis nästa vecka, får jag nöja mig med göteborgskt gråväder. Jag hoppas det blir vår på riktigt snart, så det inte blir en repris av 2015, när det blev kortärmspremiär för mig först i början av juni! Dagens pass innehöll oavbrutet snöblandat regn och temperatur runt nollan. Fyra planerade timmar blev drygt två, sen var jag för less och för kall för att fortsätta.

1 kommentar:

  1. Ja, Garmin-band kan få en att känna sig dödsjuk. Speciellt när det inte ser ut som rena datafel: https://connect.garmin.com/modern/activity/276729851

    Men jag kör alltid med Polar-band nu och slipper det.

    SvaraRadera