Det är lätt att slappna av lite och snabbt tappa greppet om den utveckling man söker och strävar efter. Under julveckan blev det ingen ordning med träningen, som jag redan nämnt, men tyvärr fortsatte det ett par veckor till. Än värre var det att jag började käka godis igen i december, efter nästan ett helt års uppehåll. Det började med en kexchoklad när jag gick tom på energi under ett långt distanspass. Sen en till nästa gång. Det tog inte mer än en vecka från kexchokladen till att jag satt här hemma med ett halvt kilo lösgodis i en påse, och åt som om det inte fanns en morgondag. Det lustiga är att det bara är saker jag klassar som godis som triggar det här beteendet. Vanliga kex, chokladmuffins, söta drycker, glass och bakverk sätter inte igång godisbegäret. Varför vet jag inte, men de sakerna klarar jag att äta lite av då och då, utan att det eskalerar. Men så fort jag börjar äta godis, dröjer det inte länge förrän det spårar ur.
Naturligtvis har det påverkat mig på olika sätt. Det mycket större sockerintaget gör mig piggare, vilket är både en fördel och en nackdel. Fördelen är att hjärnan funkar otroligt mycket bättre. När jag återgår till godisätande är det som om en dimma lyfter från hjärnan. Jag blir smartare och gladare, helt enkelt. Men svängningarna blir större. Hungern blir lite större. Uthålligheten på distansrundorna blir lite sämre. Men även mer udda saker sker. Jag sover sämre, beroende på att jag är så mycket piggare. Mindre sömn leder till ökat sötsug, sämre återhämtning, lägre motivationsnivå för aktiviteter, fler inställda pass och sämre ork på de pass som blir av. Huden blir också märkbart sämre, med torrsprickor, utslag och mycket torrare hud generellt. Kanske inte på grund av godiset i sig, utan för att det tränger undan vanlig mat och de näringsämnen maten innehåller men som saknas i godiset.
Och när jag väl börjat tappa ork, motivation och greppet om viktminskningen, tenderar jag att bli uppgiven och inte längre jobba lika hårt för att uppnå de mål jag har satt upp för mig själv. En ond cirkel. Men nu får det vara nog för den här gången. Nu blir det "cold turkey" vad gäller godis igen. Klarade jag närmare elva månader senast, ska det väl gå bra igen. Jag ska samtidigt återgå till den plan för mat och dryck som jag började med i höstas. Det funkade bra då, så det lär funka bra nu också.
Nu kanske det låter som om jag inte tränat alls sen jul, men så är det inte. På måndagen den 28 december sprang jag en runda. Första löprundan sen i augusti, och kanske lite för lång med tanke på uppehållet. Det kändes jättebra, och jag tog det riktigt lugnt och fokuserade enormt på löpsteget för att undvika att känna av löparknät igen. Jag får annars lätt problem med det när jag springer långsammare än ungefär 4.40-tempo. Men även om det kändes bra under löpningen, var det döden för benen resten av veckan. Intervallpasset dagen efter gick om intet, och resten av veckan fick utgöras av fyra distanspass i stället. Över 28 mil och drygt 14 timmar cykel blev det, så inte helt pissigt.
Veckan därpå, alltså förra veckan, blev det bara inomhuspass. Först ett SST-pass som jag fick avbryta på grund av våldsam hunger, säkert också relaterat till godisätandet. Det blev ändå en dryg timme på 284 W, med pulsen stabilt under tröskeln, så inte alls illa ändå. Dagen efter hade jag mer energi i depåerna, och fullföljde faktiskt två timmar, på 286 W! Utan att ens tangera tröskelpulsen. Personligt rekord med marginal! På fredagen körde jag ett pass med kadensvariationer på tröskeleffekt. Hu vad det var jobbigt! Sittande lågkadens är nog så illa, men att sen direkt växla till högkadens är fruktansvärt! Min kropp är väldigt ineffektiv på hög kadens, och jag fick sänka effekten rejält för att pulsen inte skulle skena. Men jag tog mig igenom passet, trots allt. Veckan avslutades med vad som skulle ha varit fyra timmar lugn distans på testcykel, men som blev tre timmar lugn distans med mild bonk! Jag hade ätit rätt dåligt dagen innan, och som vanligt startade jag passet utan frukost. På bara en kort stund, efter ungefär 2.5 timmar, började pulsen öka från att ha legat konstant dittills, och höjdes med runt tio slag. Samtidigt blev jag våldsamt hungrig och benen ville inte vara med längre. Jag plågade mig igenom en halvtimme till, men med tre timmar på mätaren gav jag upp. Så fort jag kom av cykeln drog jag på mig ytterkläder och gick till godisbutiken i kvarteret. Åtta hekto lösgodis, en 1.5 L dricka och en 100 g mjölkchoklad köpte jag. Och slukade på kort tid. Jag var så tom!
Vilodag i måndags, och sen var det tänkt att jag skulle köra ett lite hårdare pass på tisdagen. Natten till tisdagen var ett av de ytterst få tillfällen per år när jag har svårt att somna. Till slut somnade jag ändå, men mer än ca 3.5 timmar kan det inte ha blivit. Jag jobbade på dagen, och längtade hem. Men samtidigt hade jag lätt ångest inför att köra ett pass med så lite sömn i kroppen. Som en räddande ängel ringde min planerare och frågade om jag ville jobba dubbelt under kvällen, för en kollega var sjuk. Jag tackade jag omedelbums! Inte bara för de extra pengarna, utan för att slippa passet…
Och i dag, som kronan på verket, tangerade jag mitt personliga rekord på 20 minuter maxning på testcykel, med 335 W. Fast egentligen är jag starkare nu än förra året, för då gjorde jag det till rätt stor del stående, och med mycket högre ansträngning. I dag var det förhållandevis bekvämt första 10-12 minuterna. Sen började jag gradvis öka effekten och då blev det jobbigare. Men jag satt ända fram till att det var 1.5 minuter kvar. Då ställde jag mig upp och vred på motståndet. Med låg kadens och hög puls pressade jag ur mig det sista! Blodsmak, illamående och en överhettad skalle. Men jag klarade det! Jag vägde mig precis innan passet, och då visade vågen 68.2 kg. Nästan 5 W/kg alltså. Det är inte fy skam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar