måndag 27 juni 2016

Kursändring! Eller: rapport från Herr Vindflöjel

Nä, vet ni vad, jag lägger om kursen rejält framöver. Sen jag senast skrev här blev jag sjuk och i skrivande stund har det gått två veckor till helt utan träning. Bara till hälften på grund av sjukdom.

Andra hälften på grund av segling. Jo, veckan som gått har jag haft semester, och tillbringat den nästan helt och hållet i Hunnebo, och jag har hunnit med att fixa grejer på båten. Bland annat gick halva onsdagen åt att ta upp, spola och skrapa rent botten, bottenmåla och sjösätta igen. Nu går båten som en raket, efter att allt grönbrunt slem, grönt skägg, och havstulpaner försvunnit. Och när båten går bra är det otroligt roligt att segla. Visserligen blev det en misärtur i ösregn på torsdagen, men både fredag och lördag bjöd på underbar segling.

Summan hittills för juni är knappt 14 timmar träning. Ungefär motsvarande en normal vecka under sommaren. Fast utslaget på nästan fyra veckor… Formen är självfallet ännu mer i botten än för ett par veckor sen, och det känns därför inte som att det är nån poäng med att försöka tävla nåt mer den här säsongen. De tävlingar som i så fall var aktuella är bara ungefär fem veckor bort, och det är på tok för kort tid att hämta upp ungefär lika mycket tapp. Jag har visserligen ofta sagt att jag inte bryr mig om placeringar på tävlingar, och det stämmer för all del, men jag bryr mig faktiskt om placeringen relativt mig själv, om ni förstår vad jag menar. Att tävla när jag kanske bara har 80-85 procent av min normala kapacitet känns poänglöst.

Så, under några veckors tid har en annan plan växt fram inom mig.

Jag kommer att skära ner drastiskt på cykelträningen, till ett eller två pass per vecka. Total cykeltid per vecka 2-5 timmar, lite beroende på väder och lust. Minst ett intervallpass, motsvarande tröskelintervaller i nån form, och gärna på tempocykeln i tempoställning, eftersom jag har fattat beslutet att aldrig tävla i cykel annat än tempo framöver. Om det blir två pass, blir det andra passet kanske distans, eller ännu ett intervallpass. Humör, väder och sällskap får avgöra.

I stället kommer jag att växla in mer löpning. Minst två pass i veckan, och minst 90 minuter per vecka sammanlagt. Inledningsvis ostrukturerat, men med tiden förhoppningsvis mer ordnat med intervaller. Den inbördes fördelningen mellan passen får bli som den blir. Skulle det bli tre pass nån vecka gråter jag inte.

Den verkligt stora förändringen blir att jag ska lägga mycket mer tid i gymmet. Planen är att träna ofta, strukturerat och, efter en mjukare uppstartsperiod, hårt.
Minst tre, och helst fyra, pass per vecka. Och när jag nu släppt cyklingen, där låg vikt har hög prio för mig, så ska jag även släppa det och tillåta mig att öka i vikt och då förhoppningsvis till största delen i form av ökad muskelmassa.

Både löpning och styrketräning är mycket lättare att planera in i vardagen. Båda utförs ensamt, så jag behöver inte synka ihop mig med andras tider och platser, och de funkar bra att göra i nära anslutning till jobb, särskilt styrketräningen. Båda funkar också mycket bra i dåligt väder, i mörker och nästan oavsett temperatur (inte bra när det är varmt dock). Kringtiden är mycket mindre dessutom. Ett cykelpass kan lätt ta mer än en timme extra i anspråk för på- och avklädning, viss transport och sånt. Löpning börjar direkt utanför dörren och kräver alltid mycket mindre mängd kläder oavsett årstid. Gymmet är nära, både här hemma och vid jobbet, och att byta om tar nån minut.

Konditionen, särskilt den aeroba kapaciteten, kommer att försämras enormt mycket. Där jag tidigare kunde vara nöjd med laktat på runt 1 mmol/L vid uthållighetsnivåer, får jag nog räkna med långt över 2 om några månader. Den lilla cykelträning som blir kvar, och några korta löppass, kan inte tillnärmelsevis kompensera för 6-10 timmar mindre konditionsträningstid per vecka. Men jag räknar ändå med att startsträckan blir betydligt kortare från en sån här "varmhållning", än från min totala träningspaus på sju veckor i början av hösten 2015. Och då nådde jag personliga rekord efter bara tre månaders vinterträning. Jag föreställer mig också att en kropp som har mer muskler, särskilt i ben och bål, också cyklar starkare. Så om jag återvänder till tävlingscyklingen, bör jag ha en betydligt bättre fysisk grund att stå på. Det kan också bli intressant att se hur maxeffekt i spurt påverkas av en markant ökad benstyrka. Inte för att jag ska vinna några spurtdueller i tempolopp, men bättre siffror är alltid kul!

Hur säsongen 2017 ser ut är ännu osäkert. Jag har fattat beslutet att jag bara kommer att lösa licens och tävla under säsongen om min privatekonomi förbättrats radikalt. Så mycket att jag både har råd att skaffa en hyfsad bil, och köra den ensam till alla tävlingar, och ha råd med boende på plats. Kanske tio tävlingar på en säsong nationellt, och några till lokalt. Om situationen ser ut att vara sån i december i år, då kommer jag i det läget att växla tillbaks till cykelspåret och träna järnet inför säsongen. Om inte, då är nog min "karriär" som cyklist över för överskådlig framtid. Mer tid för segling. Och det är ju inte fel!

tisdag 7 juni 2016

Damm, spindelväv och alldeles för mycket laktat…

Jaha, det här var ju inte bra… Tre månaders uppehåll i bloggen är ett misslyckande. Men jag har lätt för att halka ur vanor som inte är enkla. Nu ska jag göra ett försök att hålla liv i den igen.

Vad har hänt sen sist? Mindre än jag skulle önska. Jag gjorde ett laktattest här hemma i början av mars, och det var rätt ok. Inte alltför långt från de värden jag hade satt upp som mål för säsongen. Därefter gick det utför. Varför vet jag inte riktigt. En kombination av flera saker, skulle jag tro. När utomhussäsongen kommer igång på allvar brukar jag alltid få en prestandasvacka. Så har det varit alla år sen jag började träna hårdare för sju år sen. Jag har tolkat det som ett resultat av en övergång från vinterns strikta, strukturerade och stadiga intervallpass inomhus, till lekfullare, mindre intensiva och mer varierande intervaller, om ens det, utomhus. Det är förmodligen en del av förklaringen, kanske den dominerande. För jag har tappat ganska rejält i prestanda senaste kvartalet, mest från mitten av mars till slutet av april. Vi snackar 30-40 W ner på tröskeln, trots 8-15 timmar träning i veckan. Det borde inte vara möjligt, men så ser verkligheten ut. Bekräftat genom långa intervaller utomhus, laktattest inomhus och test med VO2/VCO2-mask hos Team HF i Mölndal i mitten av april. Mer om testerna i blogginlägg framöver.

Nyligen begrät jag min formsvacka på Facebook och berättade att jag på allvar (jo, faktiskt!) funderade på att lägga ner den seriösa cykelträningen och enbart fikacykla en gång i veckan under sommarhalvåret. Då fick jag en kommentar om att det kanske beror på pollen. Jag hade mycket riktigt haft svåra problem med luftvägarna av och till under perioden. Vissa dagar sved det så i luftvägarna att jag drog mig för att andas mer än ytligt, och jag blev andfådd bara av att gå i trappor på jobbet. Jag upplevde inte att det påverkade förmågan just när jag cyklade, men samtidigt kan jag inte bortse från min generella prestandaförsämring under perioden. Kanske är pollenallergi en betydande orsak? Nu känns det som om pollenbesvären är förbi för i år, så kanske kommer formen åter snart…

Efter att ha kört ett par linjelopp och GP-lopp i början av tävlingssäsongen konstaterade jag med viss sorg att jag inte längre känner mig trygg i klungan. Jag tänker hela tiden på kraschrisken, och att det på det vinglas och svajas friskt i klungan gör inte saken bättre. Linjeloppet på Fryksdalens 3-dagars bröt jag efter första varvet av två. På andra varvet var det två rejäla krascher, med sammanlagt säkert 20-25 cyklister inblandade. Minst två fick åka ambulans. En och annan cykel fick nog också plåstras om rejält efteråt. Jag vill vara hel och skadefri, och dessutom ger min försäkring ingen ersättning om cykeln skadas och jag har inte råd att skaffa en ny, så jag vågar inte längre riskera att tävla i klunga, så om inget dramatiskt förändras, så har jag redan kört mitt livs sista linjelopp. Jag kommer att sakna de där momenten när man mäter sig mot andra i en spurt eller uppför en backe, men det känns väldigt skönt att ha fattat beslutet ändå.

Då återstår bara tempolopp i olika former. Tyvärr finns det inte så många, och eftersom jag åter är utan bil blir även transporter till och från loppen ett problem. I år är det bara mellan ett och tre nationella tempolopp som jag ska köra. Tempot i Värnamo i början av augusti. VSM-tempot helgen innan, och VSM-partempot om jag hittar en lämplig partner för det. Jag hade kunnat tänka mig VNM i Sunne också, men det är samma helg som Värnamo. Och då kör jag hellre Värnamo, både för att jag tycker bättre om banan, och för att det är närmare. Utöver de nationella tävlingarna finns det ett lite antal lokala tempolopp också. Diserödstempot norr om Kungälv, som Partille CK arrangerar, och sen Bergakungatempot som Hisingens CK står för. Kanske finns det fler, men jag har inte detaljstuderat kalendern än.

De helger jag inte ska på tävlingar, dvs de flesta, kan jag i stället ägna åt antingen hårda distanspass solo, eller segling. Ibland kombinerat genom att jag transportcyklar till och från Hunnebo där segelbåten finns.

Men, för att blicka framåt. Min mentala svacka under maj resulterade i en period med två veckor helt utan konditionsträning. Följt av en vecka med ett litet antal pass. Följt av en vecka med bara två pass och sen massa segling. Plus några löppass. Så i runda slängar tre veckor utan träning, lite förenklat. Naturligtvis har jag tappat ännu mer än under mars/april när jag ju ändå tränade hela tiden. Tröskeln är nu troligtvis nere runt 250-255 W, från kanske 310 W i januari. Katastrof, men så går det när man inte tränar!

Framöver ska jag ändå fokusera på att få upp tröskeln igen. Det blir ganska få pass ihop med andra (eftersom de är rätt värdelösa för tröskeleffekt - det blir antingen distanstempo eller anaerobt, och inget däremellan), och massa solonötande, till stor del på tempocykeln. Så bloggen framöver ska förhoppningsvis likna lite hur den såg ut under senhösten och vintern, med raska framsteg. Det vore onekligen kul om jag i slutet av juli kunde köra 45 minuterspass i tempoställning på strax under 300 W. Det är fullt realistiskt sett till min inneboende kapacitet. Sett till mitt syreupptag borde 330-340 W vara möjligt på tröskeln. Men att få till det genom träning, särskilt sommartid när det oftast är för varmt för att träna strukturerat och hårt, det är inte så lätt. Men 290-295 W i 45 minuter i tempoställning, då är jag mer än nöjd. Borde motsvara 305-310 W i vanlig sittställning. Kan jag dessutom genomföra det utan att börja öka i vikt igen, blir det ännu bättre. Senaste veckorna har jag skvalpat strax över 67 kg. Under 65 kg i början av augusti vore skoj. Men under 67 kg då är mer realistiskt.

Nu är det dags att sova. Det behövs också, utöver träning och mat.

söndag 6 mars 2016

På trettiotredje dagen uppstånden igen från de döda

Har ni saknat mig?

Influensan i slutet av januari drabbade inte min kondition så värst mycket, men en sak som hade sitt ursprung i sjukdomstiden skulle komma att orsaka mig rätt mycket oro, och det gjorde att jag både tappade gnistan i träningen en del, och också tappade lusten att blogga. Jag ska förklara.

Jag använder två olika Garmin-enheter för att logga min träning. En Edge 800 för cyklingen och en FR210 för löpningen. Båda så klart med Garmins pulssensor. Men jag har under åren för det mesta använt Polars mjuka pulsband eftersom de helt enkelt funkar bättre. I samband med längre uppehåll har jag dock upptäckt att jag ofta får kontaktproblem i pulsbanden, och jag tolkar det som att kontaktytorna försämras av att vara oanvända en längre tid, när bandet redan är välanvänt. Oxidering kanske. Oavsett orsaken så tyckte jag att mitt gamla Polar-band var rätt trasigt och säkert skulle ge kontaktproblem efter tio dagars uppehåll, så jag tog fram ett oanvänt Garmin-band som jag hade liggande. Det följde med nån av mina Garmin-enheter, och blev liggande i en låda.

Under de första passen efter sjukdomen trodde jag att jag hade utvecklat ett hjärtfel. Jag fick, enligt pulsdatan, många kraftiga pulsrusningar, men jag kände aldrig av dem. Så jag tränade på, och nästan varje pass hade några pulstoppar som inte såg naturliga ut. Det gjorde mig nervös och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Länge tänkte jag att jag hade fått nån infektion i hjärtat i samband med influensan. Men så för en dryg vecka sen körde jag ett pass inomhus och råkade peta på pulsbandet med ena handen så det rörde sig lite. Vips flög pulsen upp till över 210! Jag petade till igen och fick samma sak. Dubbelkollade min verkliga puls manuellt samtidigt för att vara säker på att det inte var en slump, men den var helt normal. Jag testade nån mer gång under passet, med samma resultat. I samma ögonblick ramlade några kiloton från mina axlar. Vilken lättnad! Det var pulsbandet, och inte hjärtat, det var fel på. Strax därefter köpte jag ett nytt Polar-band och de konstiga pulstopparna har inte synts till sen dess.

Nu kan jag träna utan oro igen, och under den gångna veckan har jag tillbringat tre trainerpass på tempocykeln, med intervaller i tempoställning. Det känns hemskt i benen. En sorts trötthet som är svår att beskriva. Den beror naturligtvis på att kroppen är ovan vid, och säkert olämplig för, att arbeta i en så ihopvikt sittställning. Men jag vet också av erfarenhet att det blir bättre med tiden. Helt bra blir det aldrig, men i maj kommer jag säkert att kunna köra flera timmar i tempoställning på distanspass. Inte med full bekvämlighetskänsla, men betydligt bättre än i nuläget.

Löpningen är igång igen. Efter årets två första fjuttpass på runt tre kilometer bestämde jag mig för att springa lite längre för en vecka sen. Det blev en mil. Helst borde det bli en mil i veckan, men den här veckan blev det ingen löpning alls. Jag hade tänkt mig en runda i dag, men det var illa halt ute på grund av det snöblandade regnet som har fernissat alla ytor med en centimeter slirigt slask. Så jag stannade inne.

Under veckan som kommer ska jag återuppta de längre, hårdare SST-passen som det inte blivit nåt av sen före influensan. Ett pass med hårdare, korta intervaller, typ fyror, ska jag försöka klämma in också. Ett ramptest med laktat på tisdag funderar jag på. Mot slutet av månaden vill jag få till ett sista försök på Kompiskampen. Vikten har inte minskat som tänkt, eftersom jag har slarvat, så för att överträffa mitt nuvarande resultat behöver jag nå ungefär 340 W. Fast jag kanske hinner minska ett kilo under mars månad. Vi får se.

Till skillnad från flera av mina träningskompisar som drar till Mallis nästa vecka, får jag nöja mig med göteborgskt gråväder. Jag hoppas det blir vår på riktigt snart, så det inte blir en repris av 2015, när det blev kortärmspremiär för mig först i början av juni! Dagens pass innehöll oavbrutet snöblandat regn och temperatur runt nollan. Fyra planerade timmar blev drygt två, sen var jag för less och för kall för att fortsätta.

onsdag 3 februari 2016

Sjukt sjukt!

Måndagen den 25 januari var jag ute på ett distanspass. Jag tyckte att det kittlade ovanligt mycket i luftrören, men tänkte inte så mycket mer på det. Jag jobbade kväll den dagen, och under arbetspasset blev jag tröttare och tröttare. Vid 19-tiden var jag säker på att jag hade en begynnande infektion i kroppen. Jag var hemma från jobbet hela resten av veckan, och det var sannolikt influensa.

Nu, en dryg vecka senare, kände jag mig äntligen frisk nog för att smyga igång med cykelträningen igen. Jag ville få lite status på konditionen och samtidigt på ett försiktigt sätt känna på hur lite högre pulsnivåer kändes. Så då blev det ett mjukt ramptest. Började på drygt 100 W och ökade sen med ca 30 W var femte minut. Upp till ca 300 W, som jag tyckte var högt nog efter så lång sjukdomsfrånvaro. Pulsen var förvånansvärt låg, i alla fall i början. Värst var det för luftvägarna, där det kändes när andningen blev kraftigare. För andningen blev kraftigare… Men känslan i kroppen var bra. Inga problem i övrigt. Jag körde en timme totalt, så efter ramptestet bara slötrampade jag på låg nivå i 25 minuter.

Nu är vi inne i februari. Ny månad. Sista vintermånaden. Och också nytt jobb för mig. Visserligen fortfarande inom hemtjänsten, men nu i en annan verksamhet där jag bara jobbar 07.30-16.00 på vardagar. Inga fler kvällspass. Inga fler helgpass. Inga fler pass på storhelger som jul, nyår, midsommar eller påsk. Nu kan jag äntligen planera min fritid på ett helt annat sätt. Och jag slipper ha ångest över att riskera att inte kunna vara med på träningar och tävlingar på helgerna. Samma sak med sociala aktiviteter som nästan alltid är anpassade efter att folk arbetar på kontorstider. Tidigare har jag gått miste om så många såna tillfällen, och det har ofta gjort mycket ont i själen. Nu är den tiden över och jag kan börja skapa rutiner och leva som normalt folk!
Resten av den här veckan blir det bara distanspass. Nästa vecka försöker jag mig på långa intervaller igen, och nu ska jag försöka hålla mig till planen om minst ca 10 timmar i veckan total cykelträningstid. Säsongen börjar ju snart!

tisdag 26 januari 2016

Snöoväder och nytt timrekord!

Natten till 18 januari drabbades Göteborg med omnejd av ett rejält snöfall. Det kom 20-25 cm snö över en natt. Jag skulle jobba kväll, så under förmiddagen följde jag rapporteringen om kaoset. Kollektivtrafiken hade stora problem, stod det. Jaha, tänkte jag, då blir det cykel för att vara säker på att komma hem i rimlig tid. Så jag tog på mig rejält och gjorde i ordning crossen. Föga anade jag att cykelbanorna var väldigt dåligt plogade, särskilt inne i stan. Hälften av sträckan var ok, med bara ett tunt lager blöt modd. Bitvis i centrum var det ojämn, hårt packad snö som var nästan omöjlig att cykla på. Och en sträcka i närheten av Järnbrott var helt oplogad, och där fick jag pulsa fram i nästan knähög snö. Turligt nog var det bara hundratalet meter. Jag var för varmt klädd också, och kom fram dränkt av svett. Ungefär en timme rulltid, och kanske 70 minuter totaltid. Snittade 13 km/h ungefär. Sommartid går det mer än dubbelt så snabbt… Men jag kom fram, och jag kom hem senare. Fast jag såg ju att vägarna var helt rena och bussarna gick utan problem… Så kan det gå.

Nå, jag har fortfarande inte fått till all träning som jag vill, men det går visst bra ändå. Förra veckan bestämde jag mig halvspontant för att maxa under en timme, och sikta på att klara minst 300 W. Sist jag försökte var jag på god väg, men fick avbryta efter en trekvart på grund av överhettning. Nu var det inte lika varmt, och jag hade förbättrat mig ytterligare. Det kändes faktiskt rätt bra genom större delen av testet. Först mot slutet blev det slitigt, men aldrig så det var risk för att behöva avbryta. Tvärt om kände jag att det fanns några watt kvar att plocka ut ur benen, särskilt med ännu bättre kylning. Jag fick till hela 305 W i snitt (ca 290-295 "Monarkwatt"), med en snittpuls på 166 och en maxpuls på 177. Jag vägde mig precis innan passet, och vågen stannade på 68.3 kg, vilket ger 4.47 W/kg (ca 4.3 "Monarkwatt"/kg). I princip har jag då nått 4.5 W/kg som jag länge haft som riktmärke. Jag ståcyklade lite kort några gånger för att avlasta rumpan, som vanligt. Och som vanligt sjönk pulsen märkbart då, trots samma effekt. Jag är lite sugen på att köra en timme stående bara för att se vad jag skulle klara. En rätt akademisk siffra, eftersom det inte är så värst aero att ståcykla under exempelvis ett tempolopp… Jag har inte grävt djupt i träningsarkivet, men jag är rätt säker på att jag aldrig presterat bättre. Jag vet att jag kört tjugor på runt eller strax över 300 "Monarkwatt" tidigare, för några år sen, men det ska jämföras med att jag nog skulle klara 10-15 W mer än det i dag, minst.

Under veckan som gick fick jag också de nya cykeldelar som jag hade beställt från min "hovleverantör" i Tyskland: bike-components.de, med bland annat nya drev både för testcykeln och för tempo- och linjecykel. Därmed var det läge att börja tempoträningssäsongen. Två pass fick jag till. Glappet mellan upprätt sittställning och tempoställning är påtagligt, men inte fullt så stort som jag befarade. Det blev ett mindre antal kortare intervaller i närheten av tröskel. Jag ska öka på tempodosen under kommande veckor, för att riktigt nöta. Jag hoppas att det blir en tidig vår så jag kan komma ut på torra, plusgradiga vägar och köra tempocykeln utomhus. Kanske redan i början av mars.

I skrivande stund är jag sjuk. En än så länge mild förkylning. Förhoppningvis blir det inte mycket värre. Är på andra dygnet nu, och jag har mest lite heshet, torrhosta, sjukdomskänsla och trötthet, och lite kittlande känsla i luftvägarna. Ingen snuva, inget halsont, ingen feber. Jag känner mig piggare nu än i morse. Men förmiddagens planerade distanspass blev förstås inte av. Och morgondagens blir inte heller av. Jag hoppas att jag är fullt frisk på söndag. Mår jag bra på onsdag kväll kör jag ett lätt pass inomhus på torsdag kväll, bara för att inte få för långt uppehåll och tappa. 2-3 dygn är ju inget större problem och leder knappast till nån märkbar förlust.

För att trösta mig beställde jag nyss nya laktatteststickor. Drämde till med 75 st, så jag klarar våren. 7-8 per ramptest, och sen några för att testa under inomhusdistans och SST-pass. Även vid framtida maxningar som tjugor till Kompiskampen och entimmestest.

onsdag 13 januari 2016

Bakslag och omtag


Det är lätt att slappna av lite och snabbt tappa greppet om den utveckling man söker och strävar efter. Under julveckan blev det ingen ordning med träningen, som jag redan nämnt, men tyvärr fortsatte det ett par veckor till. Än värre var det att jag började käka godis igen i december, efter nästan ett helt års uppehåll. Det började med en kexchoklad när jag gick tom på energi under ett långt distanspass. Sen en till nästa gång. Det tog inte mer än en vecka från kexchokladen till att jag satt här hemma med ett halvt kilo lösgodis i en påse, och åt som om det inte fanns en morgondag. Det lustiga är att det bara är saker jag klassar som godis som triggar det här beteendet. Vanliga kex, chokladmuffins, söta drycker, glass och bakverk sätter inte igång godisbegäret. Varför vet jag inte, men de sakerna klarar jag att äta lite av då och då, utan att det eskalerar. Men så fort jag börjar äta godis, dröjer det inte länge förrän det spårar ur.

Naturligtvis har det påverkat mig på olika sätt. Det mycket större sockerintaget gör mig piggare, vilket är både en fördel och en nackdel. Fördelen är att hjärnan funkar otroligt mycket bättre. När jag återgår till godisätande är det som om en dimma lyfter från hjärnan. Jag blir smartare och gladare, helt enkelt. Men svängningarna blir större. Hungern blir lite större. Uthålligheten på distansrundorna blir lite sämre. Men även mer udda saker sker. Jag sover sämre, beroende på att jag är så mycket piggare. Mindre sömn leder till ökat sötsug, sämre återhämtning, lägre motivationsnivå för aktiviteter, fler inställda pass och sämre ork på de pass som blir av. Huden blir också märkbart sämre, med torrsprickor, utslag och mycket torrare hud generellt. Kanske inte på grund av godiset i sig, utan för att det tränger undan vanlig mat och de näringsämnen maten innehåller men som saknas i godiset.

Och när jag väl börjat tappa ork, motivation och greppet om viktminskningen, tenderar jag att bli uppgiven och inte längre jobba lika hårt för att uppnå de mål jag har satt upp för mig själv. En ond cirkel. Men nu får det vara nog för den här gången. Nu blir det "cold turkey" vad gäller godis igen. Klarade jag närmare elva månader senast, ska det väl gå bra igen. Jag ska samtidigt återgå till den plan för mat och dryck som jag började med i höstas. Det funkade bra då, så det lär funka bra nu också.

Nu kanske det låter som om jag inte tränat alls sen jul, men så är det inte. På måndagen den 28 december sprang jag en runda. Första löprundan sen i augusti, och kanske lite för lång med tanke på uppehållet. Det kändes jättebra, och jag tog det riktigt lugnt och fokuserade enormt på löpsteget för att undvika att känna av löparknät igen. Jag får annars lätt problem med det när jag springer långsammare än ungefär 4.40-tempo. Men även om det kändes bra under löpningen, var det döden för benen resten av veckan. Intervallpasset dagen efter gick om intet, och resten av veckan fick utgöras av fyra distanspass i stället. Över 28 mil och drygt 14 timmar cykel blev det, så inte helt pissigt.

Veckan därpå, alltså förra veckan, blev det bara inomhuspass. Först ett SST-pass som jag fick avbryta på grund av våldsam hunger, säkert också relaterat till godisätandet. Det blev ändå en dryg timme på 284 W, med pulsen stabilt under tröskeln, så inte alls illa ändå. Dagen efter hade jag mer energi i depåerna, och fullföljde faktiskt två timmar, på 286 W! Utan att ens tangera tröskelpulsen. Personligt rekord med marginal! På fredagen körde jag ett pass med kadensvariationer på tröskeleffekt. Hu vad det var jobbigt! Sittande lågkadens är nog så illa, men att sen direkt växla till högkadens är fruktansvärt! Min kropp är väldigt ineffektiv på hög kadens, och jag fick sänka effekten rejält för att pulsen inte skulle skena. Men jag tog mig igenom passet, trots allt. Veckan avslutades med vad som skulle ha varit fyra timmar lugn distans på testcykel, men som blev tre timmar lugn distans med mild bonk! Jag hade ätit rätt dåligt dagen innan, och som vanligt startade jag passet utan frukost. På bara en kort stund, efter ungefär 2.5 timmar, började pulsen öka från att ha legat konstant dittills, och höjdes med runt tio slag. Samtidigt blev jag våldsamt hungrig och benen ville inte vara med längre. Jag plågade mig igenom en halvtimme till, men med tre timmar på mätaren gav jag upp. Så fort jag kom av cykeln drog jag på mig ytterkläder och gick till godisbutiken i kvarteret. Åtta hekto lösgodis, en 1.5 L dricka och en 100 g mjölkchoklad köpte jag. Och slukade på kort tid. Jag var så tom!

Vilodag i måndags, och sen var det tänkt att jag skulle köra ett lite hårdare pass på tisdagen. Natten till tisdagen var ett av de ytterst få tillfällen per år när jag har svårt att somna. Till slut somnade jag ändå, men mer än ca 3.5 timmar kan det inte ha blivit. Jag jobbade på dagen, och längtade hem. Men samtidigt hade jag lätt ångest inför att köra ett pass med så lite sömn i kroppen. Som en räddande ängel ringde min planerare och frågade om jag ville jobba dubbelt under kvällen, för en kollega var sjuk. Jag tackade jag omedelbums! Inte bara för de extra pengarna, utan för att slippa passet…

Och i dag, som kronan på verket, tangerade jag mitt personliga rekord på 20 minuter maxning på testcykel, med 335 W. Fast egentligen är jag starkare nu än förra året, för då gjorde jag det till rätt stor del stående, och med mycket högre ansträngning. I dag var det förhållandevis bekvämt första 10-12 minuterna. Sen började jag gradvis öka effekten och då blev det jobbigare. Men jag satt ända fram till att det var 1.5 minuter kvar. Då ställde jag mig upp och vred på motståndet. Med låg kadens och hög puls pressade jag ur mig det sista! Blodsmak, illamående och en överhettad skalle. Men jag klarade det! Jag vägde mig precis innan passet, och då visade vågen 68.2 kg. Nästan 5 W/kg alltså. Det är inte fy skam!